fredag 16 februari 2018

Låt mig bestämma själv, Socialstyrelsen!

Häromdagen kom Socialstyrelsens beslut att inte rekommendera screening av prostatacancer. Man hänvisar bland annat till oönskade biverkningar såsom impotens och urinläckage.

Trots att det, sedan man förra gången avvisade kraven på screening, tillkommit mer precisa diagnosverktyg än bara PSA-prov, så ändrar man alltså inte sin rekommendation.

Exempelvis finns STHLM3, ett diagnosverktyg som ger mycket större precision än PSA-testet.

STHLM3:
• Minskar antalet män som behöver genomgå vävnadsprov samtidigt som fler män med behandlingskrävande cancer hittas.
• Hittar behandlingskrävande cancer hos män med låga PSA-värden
• Ger svar med tydlig rekommendation

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. 10 000 män drabbas varje år. Ca 2 000 män avlider varje år i sviterna från prostatacancer.

Jag anser att det i allra högsta grad är en jämställdhetsfråga att även män får en möjlighet att upptäcka en dödlig sjukdom i god tid.
När det gäller den vanligaste cancerformen hos kvinnor, bröstcancer, så har den preventiva vården kommit en bra bit genom de mammografiundersökningar som används i de allmänna bröstkontroller som alla kvinnor från 40 till och med 74 års ålder regelbundet erbjuds att göra.

Jag har tagit upp den här frågan tidigare och kommer göra det igen. Det är ett vallöfte från mig!

Här kan du se en liten film där jag utvecklar hur ett screeningprojekt skulle kunna gå till.

Lite positivt är dock att det ändå finns vissa tecken på att screening ändå kan vara på väg.
I Västra Götaland finns ett förslag där man per brev informerar målgruppen om för och nackdelar med PSA-prov och eventuell efterföljande behandling. Sedan får de som vill göra testet. I Skåne är ett liknande förslag på gång. Båda dessa glädjande nyheter finns att läsa i tidningen Dagens Medicin.
Även andra debattörer tror att en vändning är på väg.

Att driva en fråga politiskt tar ofta tid. Jag lyckades i alla fall få mitt parti att ta ett litet steg förra året.
Moderaternas förbundsstämma i Stockholms Län 2017, antog nämligen enhälligt mitt förslag att jobba för att intensifiera arbetet mot prostatacancer, Sveriges mest vanliga cancerform. Alltid något.

Slutligen. Kära Socialstyrelsen. Jag förstår att biverkningarna vid vissa behandlingar, kan medföra livslångt lidande och många problem i vardagen. Men om alternativet är en för tidig död, vill jag faktiskt avgöra alldeles själv. Det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , .

måndag 12 februari 2018

Varför så blygsamt, Sverige?

De olympiska spelen i Pyeongchang, har startat ganska bra för Sverige.

Först ett suveränt guld från Charlotte Kalla och idag ett överraskande silver i skidskytte, signerat Sebastian Samuelsson.
Härliga prestationer från en favorit och en outsider.

Jag har sett långt ifrån allt, men en sak jag noterat är mössorna (!).

Alla länders idrottare och ledare är strikt klädda i de officiella kläder som tillhandahålls av respektive förbund. Inga egna sponsormärken tillåts här, även om skidorna av någon outgrundlig anledning måste vara med i alla intervjuer.

De svenska mössorna är vackert blåa med ett gult band i pannan.

Så trodde jag länge tills jag såg att i det gula bandet står det SVERIGE i någon slags reliefskrift. På övriga länders mössor ser man antingen flaggan, eller en tydlig skylt med ”GERMANY” eller någon annan beteckning som gör att man förstår vilket land idrottaren kommer ifrån.

Varför måste vi vara så blygsamma att vi nära på utplånar vår tillhörighet? Vore det inte roligare om mössorna pryddes av en stor svensk flagga eller en text där man ser vad det står? Det kan väl inte vara Jante som slagit till när mössorna designades?

Jag bara undrar…

Andra bloggar om , , , , , , , , , .

söndag 4 februari 2018

92 procent är väl bra

I gårdagens DN finns ett helt uppslag där man skriver att andelen utvisningsbeslut från Migrationsverket som ändrats i domstol har ökat från 5 procent 2015 och 2016 till 8 procent 2017.

Artiklarna bygger till stor del på ett anonymt brev till regeringen som pekar på brister i asylhandläggningen. Man säger sig också ha intervjuat ett antal handläggare på Migrationsverket som vittnar om försämrad rättssäkerhet i utredningar om asylärenden. 
Det talas även om detaljstyrning och om att det i vissa fall funnits chefer som tvingat fram utvisningsbeslut trots att handläggaren kommit fram till motsatsen. Migrationsverkets ledning tillbakavisar kritiken och säger bland annat: ”Det visar att vi har fristående och självständiga domstolar”.

Utan att ha någon som helst insyn i hur arbetet går till så behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå att det är ett svårt arbete handläggarna har. De som ansöker har ju, såklart, ett starkt intresse av att framställa sin situation som särskilt utsatt. Det finns sällan bevis för deras utsaga och att då bedöma trovärdigheten måste vara ett väldigt svårt och krävande arbete.

Med det i åtanke, det stora inflödet av asylsökande och att det i det svenska rättssamhället finns möjligheter att överklaga Migrationsverkets beslut kan jag spontant tycka att 92 procent är fantastiskt bra
Även om det inte framgår av artikeln så handlar det om de beslut som faktiskt överklagas. Jag utgår ifrån att långt ifrån alla avslag når domstol.

Det betyder att de allra flesta ärenden faktiskt får rätt beslut. Precis som det ska vara i ett rättssamhälle. Varför kan inte DN vinkla frågan åt det hållet istället?

Att vi är dåliga på att verkställa utvisningsbesluten med påföljd att det vistas allt fler människor illegalt i Sverige, är i min värld ett större hot mot rättssäkerheten och mot trovärdigheten i vårt system.