tisdag 12 december 2017

Hur f-n man än gör…

Här följer en liten betraktelse hur det kan vara att vara lokalpolitiker. Jag tror att den här bilden passar alla kommuner, även om jag hämtat dessa exempel från min hemkommun, Tyresö.

Tänk tanken att man ställer två frågor till medborgarna i sin kommun:

a) Anser du att det är bra att kommunen stimulerar och verkar för ett ökat bostadsbyggande? 

b) Anser du att det är positivt att din kommun jobbar på att minska sin negativa klimatpåverkan? 

Jag är ganska säker på att en stor majoritet skulle svara JA på båda dessa frågor. Föga förvånande.

Men, när man på det ena eller andra sättet blir berörd personligen, blir det ofta annat ljud i skällan.

Ett exempel är planeringen av ett bostadsområde som bl a ska innehålla boende för 55+ och bostadsrätter. Området planeras ligga bredvid ett villaområde och då minsann är det jakande svaret på fråga A glömt.
Området är för stort, för högt, för fult och ligger för nära befintlig bebyggelse…

Ett annat exempel, är tankar på att skapa en lokal plats för masshantering och stenkross för att slippa långa transporter vid utbyggnaden av infrastrukturen och därmed minska utsläppen från lastbilarna. Då är det jakande svaret på fråga B ovan ett minne blott.
Det bullrar, dammar och förstör närliggande vatten.

Ja, de närboende har i mångt och mycket rätt. Om man ser saken ur deras personliga perspektiv.

Men som politiker måste man även kunna använda helikopterperspektivet. Vad är bäst för framtiden? Var ska tillväxten ske? Var ska barnen till dagens Tyresöbor bo?

Å ena sidan ska man, självklart, ta hänsyn till, och lyssna på, de medborgare som har gett en förtroendet att få ta ansvar för kommunen.
Å andra sidan måste man, lika självklart, se lite längre än bara till sitt närområde och sin personliga situation.
Å tredje (!) sidan, om man går emot sina väljare finns risken att inte bli omvald med den konsekvensen att inget av det man vill uppnå blir verklighet.

En annan spännande fråga är vad de medborgare tycker som inte hör av sig. Som inte skickar arga mail. Som inte demonstrerar på gatorna. Vad tycker de?

Vad är då lösningen? Ja, man försöker kompromissa så långt det går och hoppas att alla inblandade förstår att man bara försöker göra det bästa på både kort och lång sikt.
En omöjlig ekvation? Javisst, men så blir det ofta.

Nu kanske någon tror att jag inte tycker om att vara förtroendevald? Att jag inte vill ta ansvar? Nej, så är det inte alls. Jag trivs och är glad över det förtroende jag fått och försöker efter bästa förmåga förvalta det.
Den här lilla betraktelsen är bara ett sätt att möjligen öka förståelsen för hur våra lokala politiker har det i sin vardag.

Och kom ihåg en sak. Vi har de politiker vi förtjänar. Vare sig bättre eller sämre.

Andra bloggar om , , , , , , , , ., , , .

tisdag 28 november 2017

Boktips: Ensam i Berlin

Den här boken handlar om herr och fru Quangel. De lever i andra världskrigets Berlin som ett vanligt arbetande par utan några större sympatier med nazistpartiet som mer och mer lägger sitt inflytande över vanliga tyskar som en vår filt.

 En dag drabbas de av en tragedi som gör att de, likt don Quijote och Sancho Panza, startar en lågmäld kamp mot det allenarådande partiet och alla dess sympatisörer. Boken skildrar deras motstånd men man får även möta en mängd vanliga tyskar. Sådana som sällan eller aldrig skildras i alla de tusentals böcker och filmer som gjort på temat andra världskriget.

Boken är skriven av Hans Fallada och utkom första gången 1946. Den nya utgåvan är omarbetad till ett modernare språk vilket gör att den, trots sin tjocklek, är lättläst.
När jag läste den blev jag väldigt gripen och hade svårt att lägga den ifrån mig, eftersom den väcker tankar om hur man själv skulle agera och reagera om man levde i en totalitär stat utan att sympatisera med regimen. Skulle jag ha ryggrad att protestera, eller?

Boken har även filmatiserat, men strunta i filmen. Boken är mycket bättre.

Köp den nu eller låna den på ditt bibliotek!

Här och här kan du läsa vad andra tyckt om boken.

Andra bloggar om ,, , , , , , , .

torsdag 2 november 2017

Sextrakasserier och mansrollen

De senaste veckorna har präglats av debatten om sextrakasserier och övergrepp som i de allra flesta fall begås av män mot kvinnor. Ett antal kända män har konfronterats med gamla synder och i flera fall både polisanmälts och fått lämna jobb och uppdrag.  Det är jättebra att skiten kommer upp till ytan och jag hoppas att ämnet fortsätter att diskuteras även när media, i vanlig ordning, flyttar fokus till något annat.

Kampanjen #metoo får mig att fundera på vad som gör att vissa män, oavsett drogintag eller inte, tror sig ha rätten att bete sig som svin. Det får mig att fundera på min egen uppväxt.

Jag växte upp i Norrköping på 60- och 70-talet. Såvitt jag minns var det ingen som diskuterade dessa frågor. Vare sig i skolan eller hemma.

Jag minns några episoder som jag inbillar mig är tidstypiska i den värld jag, och många med mig, växte upp.

DB, 15 år, typ.
Den första är när fotbollslaget jag spelade i skulle ha säsongsavslutning, jag tror att vi var 15 år. Efter korv, läsk och prisutdelning plockade våra ledare fram en filmprojektor. De flesta av oss trodde nog att det var en film om fotboll. Kanske en klassisk stormatch. Döm om vår förvåning när det visade sig vara en porrfilm!

Våra ledare, schyssta gubbar i 40-årsåldern tyckte alltså att en lämplig film för ett gäng hormonstinna 15-åringar var en porrfilm? Jag ska bespara er handlingen, men jag minns att jag blev lite generad. Det blev säkert de flesta av mina kompisar också, men ingen sa ju något. Istället garvade vi och kraxade höhö med våra målbrottsröster.
Jag är helt övertygad om att ingen idrottsledare idag någonsin ens skulle tänka tanken.

Den andra episoden kommer från lumpen. Under grundutbildningen skulle man lära sig marschera i takt, skjuta, gräva skyddsgropar och annat. Mycket handlade om disciplin och befälen, oftast fanjunkare i 40-årsåldern använde ofta ett språk som var mycket nedsättande mot kvinnor. Det var vardagsmat att kalla de värnpliktiga för fi-or och kärringar om man inte hängde med.
Befälen trodde nog att de var roliga och vi värnpliktiga vågade inte, ens om vi hade velat, ifrågasätta deras s k humor.
Utan att veta, är jag även här övertygad om att ett sådant språk inte förekommer inom försvaret idag. Inte minst tack vare att allt fler kvinnor tjänstgör där idag.

Sista episoden hämtar jag från arbetslivet. Från 16-årsåldern jobbade jag extra som brevbärare på lördagar och skollov. Ett väldigt eftertraktat jobb som många ville ha.
Mellan de vuxna, manliga, arbetskamraterna, var det en klart sexistisk jargong som i fick passera. Även inför förmännen. De kvinnliga postanställda, som var i minoritet, fick finna sig i insinuationer om än det ena, än det andra utan att någon reagerade.
Detta skulle inte få förekomma idag.

Vad vill jag då säga med dessa exempel? Jo, att det faktiskt har skett en utveckling mot det bättre, även om vi, uppenbarligen, har en bit kvar. Det är absolut ingen ursäkt för de övergrepp som nu kommer fram, men möjligen en del av förklaringen.
Jag har aldrig haft några problem med min mansroll eller att förstå var gränserna går, men alla kanske inte utvecklats som jag.

Vad som nu är otroligt viktigt är att stå fast vid vårt mål om jämställdhet på alla plan och vara observanta på en del medeltidsfasoner som uppenbarar sig i våra utanförskapsområden där patriarkatet styr i mångt och mycket.

Om jag är feminist? Nej, jag är absolut för jämställdhet, men känner att just det uttrycket tyvärr kidnappats av PK-vänstern.