Föreningsbidrag vs arenor

Stockholms Stad beslutade igår att sänka föreningsbidraget till idrottsklubbarna med 10 miljoner. Från vilken nivå man sänker känner jag inte till och inte heller den totala bidragsbilden. Däremot tycker jag att detta måste vara en del i hela debatten om idrottsrörelsen och offentlig finansiering.

Det byggs, och har byggts arenor i landet för miljarder de senaste åren. Arenor med stor läktarkapacitet som i stort sett endast nyttjas av vuxna elitspelare.

Flera av idrottsförbunden ställer tuffa krav på anläggningarna för att de ska få nyttjas för spel i de högsta serierna. Det handlar till exempel om läktarkapacitet, belysning och anordningar för TV-sändningar. 

Jag förstår att de gör det för att både höja statusen på sin idrott och öka det kommersiella värdet. Att det, inte minst i storstadsregionerna, spelas för halvtomma läktare allt som oftast är det ingen som nämner.

Vem är det då som betalar och äger dessa anläggningar? Med få undantag, Malmö FF, HV 71 och några till, så är det kommunerna.

Det är alltså ett fåtal klubbar, inom fotboll och ishockey, som kan finansiera och driva sina anläggningar på sin egen kommersiella attraktionskraft, i övrigt är det främst kommunerna som står där med notan.

Jag har absolut ingenting emot stora arenor eller elitidrott. Ni som följer denna blogg vet att jag älskar sport, inte minst fotboll, och har en bakgrund både som spelare och tränare.

Men, och nu kommer grundfrågan, om inte pengarna räcker till allting, vad ska vi då satsa på?

Barn- och ungdomsidrott eller dyra anläggningar som nyttjas av ett fåtal? Vad vi egentligen behöver är mer hall- och planyta som många kan utnyttja, inte nödvändigtvis ökad läktarkapacitet.

Relaterat: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Andra bloggar om sport, idrott, ekonomi.