måndag 9 januari 2012

Det är ju bara sport...

Dagens givna ämne för mig måste bara vara föräldrarollen i barnens idrottande. Att lämna sitt barn utomhus i kylan för att barnet spelat dåligt tillhör som tur är en väldigt extrem händelse. Den aktuella pappan är uppenbarligen inte en bra förälder, idrott eller inte.

Däremot är det tyvärr inte ovanligt med idrottsföräldrar som inte förstår sin roll och sitt barns bästa.
De flesta föräldrar som uppmuntrar sina barn att idrotta, gör det inte för att de i första hand ska bli stjärnor, utan för att det är bra med fysisk rörelse och för att idrott är en bra fritidsaktivitet. Sedan finns det tyvärr undantag från den stora majoriteten som sköter sin roll toppenbra och ställer upp på sitt barn på barnets villkor.

Eftersom alla mina barn idrottat i hela sina liv och jag själv verkat som tränare i många år har jag sett en hel del avarter.

  • Föräldrar som skäller på sina egna barn.
  • Föräldrar som skäller på eller hånar barn i motståndarlaget.
  • Föräldrar som hotar föräldrar till motståndarlaget.
  • Föräldrar som skriker instruktioner till sitt barn som är totalt motstridiga till tränarens.
  • Föräldrar som springer in på plan för att fysiskt straffa någon som ruffat på deras barn.
Listan kan göras ännu längre, men det kanske räcker för att illustrera ämnet.

Min uppfattning är att det till 99 procent är papporna som missköter sig. I de flesta fallen jag stött på handlar det om att fäderna vill att deras barn ska lyckas i deras ställe. Det är pappor som känner sig missnöjda med sin egen idrottskarriär eller kanske t o m med sitt liv, och nu projicerar det på sitt barn.

Jag har träffat på stentuffa 16-åringar som inte vågat tala om för sina pappor att de funderar på att lägga av med fotboll av rädsla för pappornas reaktion.

Nyckelpersonerna för att hantera det här otyget är naturligtvis ledarna och där har klubbarna ett tungt ansvar. Eftersom de flesta ungdomsledarna rekryteras ur föräldragruppen, gäller det att föreningarnas processer för rekrytering och inte minst utbildning fungerar.

Jag är övertygad om att de flesta föreningarna rejält måste vässa sina utbildningsinsatser i frågor som ligger utanför själva idrotten. 
Som ledare för barn i unga år handlar de viktigaste ledaregenskaperna kanske mer om värdegrund och förhållningssätt än om teknik, den kommer senare.
Att våga diskutera hur man som ledare förhåller sig till svåra etiska dilemman blev väldigt aktuellt i våras, i samband med ”Patrik Sjöbergaffären”. Det här fallet gör den diskussionen om möjligt ännu viktigare.

Tyvärr är det inte ”bara sport” för vissa föräldrar, utan blodigt allvar. Det attityden måste vi gemensamt ändra på.

Relaterat: AB, Exp, DN, DN, DN, SvD, SvD.


Bloggkollegor i samma ämne: Jinge, Antonsson, MMK.

Inga kommentarer: