Vår modell bygger på att det mesta av våra välfärdstjänster
finansieras gemensamt i en solidarisk modell. Historiskt sett har modellen på
det stora hela varit framgångsrik och är en förklaring till vår, relativt sett,
höga levnadsstandard.
Grovt sett bygger den på att under våra aktiva år på
arbetsmarknaden betalar vi förhållandevis höga skatter som vi, åtminstone
delvis, får tillbaka i form av bidrag och pension under uppväxten och på
ålderns höst. Dessa höga inkomstskatter parat med, även de höga, punktskatter
såsom moms och bensinskatt har också, generellt sett, gjort det möjligt att
försörja dem som av olika anledningar inte jobbat och därmed inte heller bidragit
till det gemensamma.
Efter millennieskiftet började dock systemet krackelera
betänkligt då allt fler, av olika skäl, inte arbetade utan satt fast i ett
växande utanförskap.
Den första Alliansregeringen 2006, startade ett
paradigmskifte som syftade till att, både för den enskilde och nationen, få fler
tillbaka i jobb. Det arbetet var ganska framgångsrikt och borde fått
fortsätta med finslipning av de saker i modellen som fungerat mindre bra. Nu
blev det inte så i och med Alliansens valförlust 2014, vilket jag såklart
beklagar. Behovet av att få fler i arbete kvarstår och vi får allt svårare att
finansiera välfärden.
En annan sak, i och för sig glädjande, som också påverkar den
ekonomiska balansen i systemen är att medelåldern stiger.
Jag har tidigare skrivit om hur kostnaderna för
välfärdstjänster såsom äldreomsorg, hemtjänst, sjukvård och barnomsorg ökar
mycket snabbare än intäkterna.
De stora kostnadsökningarna i våra välfärdssystem som inte
minst det stora inflödet av asylsökande kommer att skapa, åtminstone på
medellång sikt, gör att jag på allvar börjar ifrågasätta stora delar av den
generella välfärden.
Är det rimligt att den som är nyanländ och inte bidragit
till vårt gemensamma med en enda krona från dag ett ska få full tillgång till
hela vårt välfärdssystem? Ska den som kommer hit som pensionär få full
garantipension? Ska man kunna få full föräldrapenning retroaktivt för barn som inte är
födda i Sverige och kommer hit vid tre års ålder?
Hur gärna jag än vill svara något annat så lutar mitt svar
åt ett nej. Det enda rimliga sättet att på sikt finansiera ett sådant system är
gigantiska skattehöjningar på arbete. Det i sin tur riskerar paradoxalt nog att
leda till lägre skatteintäkter eftersom vi snabbt skulle komma i det läget när
allt fler inser att arbete inte lönar sig. Raka motsatsen till arbetslinjen,
alltså.
Vad är då lösningen? Demoskop publicerade nyligen resultatet
av den årliga undersökningen som man kallar ”Politikerpanelen”. Den bygger på
intervjuer med över 4000 förtroendevalda lokalpolitiker.
I undersökningen ställdes bl a frågan om hur man vill möta
utvecklingen mot en åldrande befolkning och allt färre människor i arbetsför
ålder.
De flesta svarar att lösningen är höjda skatter och höjd
pensionsålder. Dock är det så många som 48 % som inte är negativa till
alternativet med gemensam grundnivå som sedan kompletteras med privata
försäkringar.
På samma sätt är det 49 % som inte är negativa till högre
egenavgifter vid nyttjandet av välfärdstjänster.
För att lösa de problem som ligger framför oss är jag,
tyvärr, övertygad att dessa två alternativ snart kommer vara en nödvändig
realitet för vårt samhälle.
Detta tillsammans med en helt ny modell där man på olika
sätt får kvalificera sig för det som idag är generella välfärdstjänster.
Kanske kan den gamla ATP-modellen för tilläggspension tjäna
som inspiration. I den var man tvungen att ha jobbat (och betalat skatt) ett
visst antal år för att få full ATP. Nivån bestämdes sedan av ett medeltal
beräknat på de ”bästa” åren med ett tak.
Jag inser att en sådan radikal förändring i våra system
kräver stort politisk mod. Glädjande nog har i alla fall mitt parti,
Moderaterna, börjat ta fram dessa frågor på bordet.
Jag är övertygad om att
fler kommer att komma efter, inte för att de kanske vill, men för att det är en
ödesfråga för landets fortsatta välstånd. Mitt budskap med detta inlägg är
således att börja diskutera nu, om tio år kanske det är försent att göra något
riktigt genomtänkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar