De senaste veckorna har den svenska politiken dominerats av
debatten om hur det ena eller andra partiet kommer agera om ett visst scenario
blir valresultat 2018.
Även i gårdagens partiledardebatt ägnades alldeles för lång
tid åt att spekulera i vad som kan hända om nästan två år.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.
Huvudsyftet är, såklart, att försöka kleta på sina politiska motståndare någon slags etikett att de kanske, kanske, kan tänka sig någon form av samarbete med SD. Det vill säga rasistfilten igen.
Jag är övertygad om att inget av de sju övriga partierna
vill, eller kommer, att samarbeta med SD hur valet än går så, hela debatten
känns väldigt onödig och kontraproduktiv i det här läget.
Däremot är jag lika övertygad om att vare sig Alliansen
eller de rödgröna kommer att nå absolut majoritet, d v s 51 % av mandaten.
Detta i sin tur innebär att SD kommer att ha en vågmästarroll mellan blocken,
precis som de haft sedan valet 2010.
Under åren 2010-2014 regerade Alliansen i minoritet, precis
som Socialdemokraterna gjort under många år. Att de ofta stödde sig på VPK, ett
kommunistiskt parti med djupa kontakter i Kreml verkar många glömt.
Samtliga alliansledare har klargjort att man går till val tillsammans
2018, med målet att köra ut Stefan Löfven från Sagerska Palatset. Det räcker
för mig. Att i detta läge börja spekulera i vad som händer vid en förlust
gynnar bara sittande regering.
Tror någon, förresten, att Janne Andersson, förbundskapten
för herrlandslaget i fotboll, inför kvällens VM-kval snackar med sina spelare i
omklädningsrummet om vad som händer vid en förlust mot Bulgarien? Nej, trodde
väl det. Den saken får man hantera om den inträffar, inte innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar